Röster om Sagoberättaren

"Berättelsen lyckas med något som jag trodde var mycket svårt. Dels total inlevelse i pojkens skräck och förtvivlan och inbillade skuld, dels hans behov att få rädda fadern men också få tröst. Hur allt detta visar sig i trots och skrik, behov att kasta och slå.

Och mammans oförmåga att förstå. Hur hon i sin pressade värld, pressas än mer.

Och så drömmarna. Helvete blandat med lyckotillstånd. Jag tycker att jag drömt något liknande.

Särskilt starkt upplevde jag pojkens panik när han letar efter medlidande från den döde fadern. och när han senare i en dröm möter honom och han hälsar till alla men glömmer pojken.

Frågor i slutet:
Vem är "jag" som hittar boken på parkbänken? Varför blir parken en person?"

Stockholm 2012-03-01
Gunilla Törnquist.

............................................................................

"Tack för en tänkvärd och fin läsupplevelse. En bok som alla föräldrar borde läsa."

Lena Lervik

............................................................................

Barndomsmagi.

En roman blir väckt ur djup sömn, i en magiska berättelse möter vi Sagoberättaren i ett häpnadsväckande rikt barndomslandskap, nästan som om författaren hypnotiserats att öppna sig och ta emot hela denna mängd av varelser och händelser. I centrum för allt detta känslostarka och laddade står uppenbart den oerhörda anklagelsen som blivit en självanklagelse, något som pojken i romanen, Bernt, inte kan komma undan. Han brottas med skrämmande och obehagliga erfarenheter: att vara påpassad, att göra allting fel.

Sagorna lägger puzzelbitarna i en livshistoria om en en farlig och dramatisk värld, om den väldiga spänning som kan komma till uttryck, när en förträngd värld blottställs, fylld av sjukdom, hämnd, svartsjuka och dess straff, av myten med dess trolldom och identitetsförvandlingar. Allt buret av barnets hejdlösa fantasi. Liksom av drömmens brist på logik. En härlig dramatik erbjuder t ex kampen med dammsugarens odjur.

I en särskilt uttrycksfull situation kedjas Bernts leksakshund Arko vid en piskställning. Nu en helveteshund. Underjorden-döden spelar ju här en avgörande roll. Liksom inte minst det Oidipuskomplex som skickligt hanteras att fungera i berättelsen. Det är inte bara denna konstellation som skapar en sfär av antik myt utan också dessa skrämmande förutskickanden. Inte minst att sonen en gång ska döda sin far.

Hur barnet skapar sig en egen verklighet totalt avskild från de vuxnas blir så alltigenom tydligt – att ha egna hemligheter, egna medspelare. Verklighetens lagar upphävs, undrens tid är inne, liksom fasans, upplevda med barnets vidöppna och gränsöverskridande sinnen. Dockspegeln-sminkspegeln får liv, och blir dödsbringande, leksakerna blir självständiga och spelar sina egna roller. Allt skrivet i en sorts inre flöde, inte alltid så lätt att ta in men med perspektiv som djupnar.

I dessa berättelser inträffar kort sagt det mest förundransvärda. Att svåra olyckor är på väg ingår i barnets medvetande. Men också vackra händelser som när Silette tämjer odjuret på bakgården och lägger sina armar om dess hals. Men ofta är det varningar. Klockan har stannat. Det har blivit mycket, mycket brått. Medan råmande djur blockerar vägen. Här kommer man åter att tänka på drömmen med dess ständiga hindersamhet. Och panik. Och brist på logik och ordning.

Det är kort sagt sent på jorden, sagt av någon som också en gång bodde vid Johannes kyrka. Till det suggestiva bidrar den väldiga befriande blåsten som far genom de mäktiga trädkronorna. Och bilden av olika kyrkogårdar, där en pojke och en kvinna långt borta går mot grindarna. Och man upptäcker plötsligt en övernaturlig sminkspegel som fyller olika funktioner och kan sända kaskader av okontrollerade solkatter, de sista rätt upp i rymden. (Jfr öht tysk nyromantik, exempelvis sagoberättarens gestalt.) Där finns kyrkans svindlande spetstorn. Till den mysteriösa sfären hör också månen, vittnet till alla drömlika förväxlingar och förskjutningar - enligt logiken att man själv fortfarande är den lilla person man en gång varit. Utan att veta om det bär vi det förflutna med oss, till exempel smärtan när barnkammaren förvandlas till ett förråd, en upplagsplats. (jfr det undermedvetna,som egentligen heter det "omedvetna".) Målande är också motivet med den gula räfsan som förvandlas till ett livsfarligt redskap. Den blir samtidigt Bernts och Oidipus hämndredskap.

För att sammanfatta: läs! Under tilltagande spänning har vi, som det märks, tagit del av denna av spänning fyllda bok.

Louise Ekelund och Lars O. Lundgren